Den inre kritikern och publikens blick

Publiken du föreställer dig är hårdare, mer uppmärksam och mer intresserad av dig än den som faktiskt finns.

Hur den inre kritikern låter

Den har ett kännetecken som gör den lätt att känna igen när du väl vet om det: den pratar i absoluta ordalag och i du-form.

"Du låter alltid stel." "Alla ser att du inte kan det här." "Det där kommer ingen att vilja titta på."

Riktig återkoppling låter aldrig så. Riktig återkoppling handlar om en avgränsad sak vid ett avgränsat tillfälle.

Publiken tittar mindre noga än du tror

Vi överskattar systematiskt hur mycket andra lägger märke till oss. Det gäller kläder, misstag i samtal och det gäller i högsta grad film.

Tittaren i flödet är inte i ett granskande läge. Hen är uttråkad, håller i telefonen med en hand och bestämmer sig på ett par sekunder om hen ska stanna. Detaljen du skäms över har hen inte hunnit registrera.

Ett test som brukar hålla

Ta det hårdaste kritikern säger och föreställ dig att en kollega säger exakt samma sak om sitt eget arbete.

Skulle du hålla med? Skulle du säga det högt till hen?

Om svaret är nej på båda är meningen inte en bedömning. Den är ett obehag som klätt ut sig till en bedömning.

Vad du inte ska göra

Inte argumentera med den. Inte försöka intala dig att den har fel. Det brukar göra rösten högre, inte lägre.

Lägg i stället märke till att den låter, benämn det, och gör det du skulle gjort ändå. Den slutar inte prata. Den slutar bestämma.